Är du eller har du ett barn som inte vågar prata mycket bland många människor? Bra! Jag såg en video (letade efter den för att visa här, men jag hittade inte den tyvärr) som handlade om just det. Att ett blygt barn ska få vara blygt. Vuxna och andra barn ska inte tvinga någon till att bete sig mer utåtriktat eller det som sägs vara "normalt". När jag var liten var jag väldigt blyg. Jag vågade knappt prata med mina egna släktingar. Ingen i min släkt tyckte att jag gjorde fel i att dra mig undan vad jag vet, men mina grundskolelärare gjorde fel. Jag är säker på att de inte menade något illa med det som sades, och att det var till för att endast hjälpa mig att skaffa vänner. De sa till mig att jag måste (mina betyg de senare åren påverkades pga det, och det är också fel) prata högre, mer och att jag måste ta plats för att höjas i ämnet. Jag förstod från början inte varför det var någon mening att vara: det jag såg som en dålig egenskap i en människa. Jag ville inte känna alla i klassen, jag ville inte prata på lektionen utom med mina vänner. Så jag missförstod vad de menade med "prata mer", och började prata oerhört mycket med mina nära kompisar. Då blev jag tillsagd att vara tyst. Jag förstod inte.
Jag fortsatte att bli tillsagd att prata mer och ta mer plats, på VARJE utvecklingssamtal. Det var bara det som var i fokus. Jag skötte mig bra utom att jag inte tog tillräckligt mycket plats, tyckte de. Jag hade fortfarande ingen lust att ta plats. Sen kom de där sista åren i grundskolan då konflikter mellan vänner kunde uppstå. Då började tankar uppstå: "Om jag inte tar plats kanske de fortfarande inte tycker om mig, jag måste ta plats och synas och prata. Annars kommer jag aldrig få några vänner". Det blev inpräglat i hjärnan att det är den enda lösningen på alla problem. Att man måste, måste, måste ta mycket plats. Det har suttit kvar även när jag började i gymnasiet. Jag var fortfarande lite blyg i början, men sen började det släppa och jag använde olika metoder (att klä mig annorlunda, sminka mig annorlunda, göra annorlunda saker) för att synas och "ta plats". Jag har kommit på mig själv med att ofta vilja höras, och framförallt synas. Om jag någon gång ser ut "som alla andra" så känner jag mig osynlig. Då syns jag inte. Man ska inte behöva söka sådan uppmärksamhet.
Snälla, behandla barn och ungdomar som egna individer, och skulle man råka vara blyg så brukar det alltid släppa efter ett tag. Det tar tid att komma från blyghet naturligt. Blir man "tvingad" genom tillsägelser kan det uppstå en rubbning. Jag kan ärligt talat bli ledsen om någon inte lyssnar när jag pratar. Förr hade jag tänkt att det var som vanligt. Nu är det en av de värsta sakerna som finns. När man väl vågar öppna sig och berätta allt möjligt, då är det ibland ingen som vill höra på. Jag blev uppväxt med att det är bättre att prata mycket, och då plötsligt finns det inte mer att säga, då börjar personliga och privata tankar läcka ut. Då kan man framstå som ett riktigt rövhål. Tvingas man att bryta den sociala censuren så försvinner den tillslut.

Låt barn och ungdomar ta tid på sig. De kommer må bättre på lång sikt. Och jag lovar, jag är inte alltid ett rövhål. Bara ibland, men jag ska försöka att hålla det för mig själv 😊

När man stänger ögonen kan man inte se tiden. En minut kan kännas som en oändlighet. Men hur vet vi då att det är sextio sekunder som passerar förbi? Om man utesluter sekundräkning så finns det endast ett sätt att få tidsuppfattning med stängda ögon. Det är ljuden runt omkring dig. Om du hör fotsteg eller andra ljud du känner igen kan din hjärna koppla det till tidsräkning. Men om det är helt tyst... om endast dina tankar får flyga fritt. Då finns det inget tecken på att tiden faktiskt går. Om man råkar tänka "vad är klockan?" så har man två val. Antingen öppnar man ögonen och slår en blick mot närmaste klocka, och blir besviken på att det bara gått ungefär tre minuter, när det känns som att man har suttit och filosoferat i en halvtimme - eller så låter man ögonen hållas stängda och öppnar sig för oändligheten. Jag kan vara ifred i mina tankar om jag låter bli att mäta tiden. Tiden dominerar oss människor. Varför låter vi den göra det?

Jag tycker att den här bilden speglar himlen och helvetet. Jag (vänster) representerar helvetet med min skadeglädje och Sara (höger) representerar himlen med sin kämparglöd. Strong girls.